Göteborgs dans- och teaterfestival

Priser

Du kan ej välja pris här. Det gör du i biljettsystemet efter att ha klickat på köpknappen.

Köp

Ord.

375 kr

Varukorg


Din varukorg innehåller

Totalsumma

Fortsätt till kassan

Foto: Markus Gårder

Foto: Markus Gårder

Foto: Markus Gårder

Foto: Markus Gårder

Foto: Markus Gårder

Group Created with Sketch.
Group Created with Sketch.

Folkoperan / Cirkus Cirkör / Stora Teatern

Satyagraha

Måndag

01 maj

16:00
ca 3 h

Stora Teatern

Göteborg

Ord

375 kr

Köp

Folkoperan / Cirkus Cirkör / Stora Teatern

Satyagraha
cirkus
musik
stora teatern

Satyagraha presenteras i samarbete med Göteborgs dans- och teaterfestival och Stora Teatern. Tillsammans med Cirkus Cirkör har Folkoperan satt upp Satyagraha, en opera i tre akter av Philip Glass, om den unge Mahatma Gandhis tid i Sydafrika. Den tid då han upptäckte Satyagraha, sanningens väg, det som skulle bli början på det vi kallar civilt motstånd. Den kritikerrosade föreställningen, som blandar nycirkus med opera och spelas med full orkester. Gästspelet på Stora Teatern är det första och enda utanför Stockholm.

Philip Glass är sedan sjuttiotalet en av USAs mest framstående tonsättare. Hans musik får ibland etiketten minimalism, men är mäktig och suggestiv, ofta med en närmast hypnotisk kraft. Genom sin rika filmmusikproduktion, världsturnéer med sin egen ensemble och samarbeten med artister som David Bowie och Laurie Anderson har han en stor beundrarskara världen runt.

Nu får vi för första gången i Göteborg uppleva Satyagraha i en version som liksom Glass musik upphäver tid och rum. Tilde Björfors, cirkusdirektör och konstnärlig ledare för Cirkus Cirkör, står för regi och hon har hjälp av cirkusartister och operasångare, kör och orkester.

För Tilde Björfors handlar både operan Satyagraha och krocken av konstformerna om risk och möjlighet. Förmågan att våga ge sig ut i det okända och utvecklas. Hennes tidigare verksom spelats på Stora Teatern; Wear it like a crown, Knitting Peace och Limits, behandlade ämnen som fred, gränser, risker och möjligheter. Tolkningen av Satyagraha bygger vidare på dessa teman men går ett steg längre genom att våga tro på en fredlig väg.

Satyagraha framförs på sanskrit med en sammanfattande översättning till svenska.

 

RECENSIONER

 

“Mäktigt när cirkus väver trådar runt Gandhi” “Tilde Björfors uppsättning andas genuin musikalisk förståelse…” SvD

“upphetsande starkt…” “…styvt framfört av orkestern ledd av Matthew Wood” SR Kulturnytt

“väldigt bra” “oemotståndligt” SVT Kulturnyheterna

”Seriöst och vackert. Samarbetet med Cirkus Cirkör är en fullträff.” ”Med Cirkus Cirkör och Tilde Björfors har Folkoperan fått en alltigenom seriös och vacker produktion.” DN

”Betyg 5 av 5” ”Fantastisk minimalism” ÖstgötaCorren & Norrköpings Tidningar

”.. Matthew Wood håller snyggt ihop partituret… kören gör fina insatser och flera av solisterna är utmärkta. Man sjunger imponerande nog på sanskrit, ett mjukt, musikaliskt språk.” Aftonbladet

”Vi sitter med andan i halsen i tre akter och följer en orädd Gandhi på scenen med en storslagen orkester, kör och cirkusartister.” ”Vi får lära oss om Satyagraha ”Sanningens väg”, på ett minst sagt häftigt sätt.” Teaterstockholm.se

”Jag var hänförd. Efteråt kändes det lite som om jag mediterat. I huvudet genljöd de repetitiva klangerna…” ”Som musikalisk introduktion till Mahatma Gandhis liv är det lysande. ” Resemagasinet Vagabond

”Cirkusartisterna från Cirkus Cirkör var fantastiska i det de gjorde.” kulturbloggen.se

“En ton av livsvilja och glädje…” Tidskriften OPUS

“Succé för cirkusopera” Enköpingsposten

“…ett fantastiskt och gränslöst möte mellan musik, sång, bild, texter, cirkuskonster och sceniska tablåer.” Danstidningen

“I intensitet, tempoval, ekvilibristik och teknisk briljans” Tidningen Kulturen


HANDLING

AKT I TOLSTOJ

Scen 1 Kuru – Rättvisans fält
Ett stort slag förestår mellan två kungliga familjer. Prins Arjuna samtalar innan striden medguden Krishna, som ber honom titta närmare på de män han ska strida med. Vid närmarebeskådan visar sig arméerna bestå av indier mot européer.

Scen 2 Tolstoj-farmen – Sydafrika (1910)
Gandhi har organiserat det första samlade motståndet mot Sydafrikas rasistiska förtryck avde indiska invånarna. På Tolstoj-farmen upprättas en kooperativ gemenskap. En övning iatt leva ett nytt enkelt liv i harmoni med varandra. Allt från matlagning till husbygge görsför hand. Här eftersträvas satyagraha – att hålla fast vid sanningens väg.

Scen 3 Svärandet av eden (1906)
Storbritanniens regering har föreslagit att samtliga indier i Sydafrika ska omregistrera sigoch lämna fingeravtryck. De måste alltid bära med sig sina uppehållstillstånd och polisenkan när som helst genomsöka deras bostäder. Bryter någon mot dessa förhållningsorderresulterar det i böter, fängelse eller utvisning. Under ett massmöte med över tretusenindier beslutas att man ska göra motstånd mot lagförslaget – intill döden. Ett löfte införGud binder varje individ att följa beslutet, om så man är ensam kvar.

KORT SITTANDE PAUS

AKT II TAGORE

Scen 1 Konfrontation och räddning (1896)
Gandhi har varit sex månader i Indien och rapporterat om de indiska immigranternas situation i Sydafrika. Tusentals européer i Sydafrika har läst hans tal, och känslorna kokar när Gandhi återvänder. En uppretad folkmassa som blir alltmer våldsam förföljer Gandhi på vandringen genom Durban. Polischefens fru ingriper och öppnar sitt paraply som skydd. Hon sluter upp vid Gandhis sida och för honom i säkerhet.

Scen 2 Indian Opinion (1906)
Rörelsens har en egen tidning – Indian Opinion. Här skildras allt i ljuset av kampen och den beskriver hur satyagraha-principerna når allt större spridning. Annonser är förbjudna för att undvika all utomstående påverkan. Öppet beskrivs rörelsen svagheter för att kunna åtgärda dem. Indian Opinion får också internationell spridning och blir ett viktigt vapen i kampen.

Scen 3 Protest (1908)
Flera av rörelsens ledare döms till fängelse för att ha vägrat att låta sig utvisas från Sydafrika. Medlemmarna beslutar att fylla fängelserna genom att provocera fram arresteringar. Efter en vecka sitter 150 satyagrahis inspärrade. Regeringen föreslår då att dra tillbaka lagförslaget, om indierna frivilligt låter registrera sig. De kommer överens om detta, men när den indiska befolkningen fullföljt sin del av avtalet, driver regeringen ändå igenom lagen. Då ställer indierna ett eget ultimatum: om inte lagen dras tillbaka, kommer de att samla in alla indiska pass och bränna dem. Regeringen vägrar, och Gandhi håller ett bönemöte innan samtliga pass läggs på bålet. Satyagraha har nu fått sitt elddop.

PAUS

AKT III – KING

Newcastle-marschen (1913)
Med sina öppet rasistiska lagar styr nu regeringen strömmen av nya indiska immigranter och håller den tidigare arbetarklassen i ett järngrepp. Regeringen lovar återigen att dra tillbaka lagarna, men bryter även denna gång sitt löfte. Gandhi samlar gruvarbetarna vid gruvorna i Newcastle. De ska marschera de fyra milen till Transvaals gräns. Om de arresteras vid passkontrollen där, skulle denna femtusenhövdade armé översvämma fängelserna, med stora omkostnader och problem för regeringen som följd. Får de tillstånd att passera, kan de ta sig till Tolstoj-farmen där de kan förlänga strejken och kanske lyckas dra in samtliga 60.000 arbetare som berörs av lagarna i kampen. Hur utgången än blir, uppstår ett stort tryck på regeringen att dra tillbaka lagarna – allt inom de regler som föreskrivs av satyagraha.

GANDHIS MEDKÄMPAR

Hermann Kallenbach – arkitekt av ryskjudisk härkomst. En av Gandhis närmaste medarbetare, utgivare av Indian Opinion.

Kasturba Gandhi – gifter sig som 13-åring med Gandhi. Arbetar tillsammans med honom i den politiska kampen.

Sonja Schlesin – född i Moskva. När hon är 17 år börjar hon som sekreterare på Gandhis advokatbyrå. Hon skrev bl a Gandhis Black Act-tal.

Sarojini Naidu – indisk politiker och poet som under sina studier i London kom i kontakt med suffragettrörelsen. 1925 orförande för Indiska nationalkongressen.

Parsi Rustomji – indisk affärsman och fiantrop. Stödjer Gandhis protestaktioner och blir flera gånger arresterad.

Jane Alexander – hustrun till polischefen i Durban som räddar Gandhi undan en lynchmob.


PHILIP GLASS

Det finns en numera klassisk bild på Philip Glass. Han sitter med sin stökiga frisyr bredvid den något mer städade teatermannen Robert Wilson. Året är 1976 och de båda har tillsammans med koreografen Lucinda Childs vänt uppochner på operagenren med det epokgörande verket Einstein on the Beach. Ett musikteaterverk där text, musik och scenisk gestaltning helt hade lämnat berättandet därhän. I stället byggdes dramaturgin på associativa kopplingar mellan de olika elementen. och en extremt repetitiv musik som manipulerade tidsuppfattningen. Det var inte en slump att Einstein fanns med i titeln.

Pionjärerna
Bilden är karaktäristisk. Den är svartvit och tagen av ingen mindre än Robert Mapplethorpe. Den är stillsamt revolutionär och gestaltar kulmen på en konstnärlig omvälvning som inletts i slutet av 50-talet. Tonsättaren John Cage var en hävstång och New York den självklara fabriken. Här löstes gränserna mellan konst, musik, scenkonst och litteratur upp. Likaså gränserna mellan så kallad klassisk musik, populärmusik och musik från Afrika och Asien, och tonsättarna fraterniserade med artister som Lou Reed, Laurie Anderson etc. Den amerikanska konstmusiken delades upp i en mer akademisk del, influerad av den europeiska seriella skolan, och det som kom att kallas minimalism, med namn som Terry Riley, Steve Reich och Philip Glass i pionjärgenerationen.

Mademoiselle och Ravi Shankar
Men Glass utbildning är akademisk. Och den kröns av studier i Paris i mitten på sextiotalet för den legendariska kompositionspedagogen Nadia Boulanger. Redan vid första mötet inser Glass att mademoiselle Boulanger var en av de märkvärdigaste människor han träffat. Hon skummade under tystnad igenom ett antal partitur han hade medfört från studieåren på Juilliard. Till sist fastnade hon för en takt, pekade på den och utbrast ”Åh, det här är skrivet av en riktig tonsättare!”. Lakoniskt kommenterar Philip Glass i sina memoarer: ”Det var den sista komplimang jag fick av henne under de följande två åren.” Mademoiselles undervisning var mycket krävande, den västerländska musikens grunder gicks igenom och kravet på hantverksskicklighet var mycket stort. Glass hade börjat studera yoga i slutet av femtiotalet, och kanske hjälpte det honom att underkasta sig den stenhårda disciplinen. Men i Paris träffar han också den kände sitarspelaren Ravi Shankar, som hade en avgörande betydelse för populariserandet och spridandet av den indiska musiktraditionen – inte minst genom sitt samarbete med Beatles. Genom Ravi Shankar får Glass inblick i det komplexa system av rytmiska grupperingar som kännetecknar den indiska klassiska musiken. Något som skulle komma att prägla Glass framtida verk.

+1=
Det här är vad Glass har i bagaget när han återvänder till New York och nu hittar han sin specifika stil. En central egenskap är just en rytmisk princip han hämtade från den indiska musiken. Den är additiv, en matematisk formel som kan uttryckas med +1. Ta ett rytmiskt mönster och lägg till ett slag: 2+2 blir 2+3 som blir 3+3 som blir 3+4 o s v, och låt varje modul upprepas ett antal gånger. Detta mönster utgör basen i synnerhet för Satyagraha. Resultatet blir subtila förskjutningar som skapar en musik som står stilla samtidigt som den befinner sig i oavbruten förändring.

New York 1970
Legendariska var de spelningar han gjorde med sin ensemble runt 1970 i typiska New York-loft. Flera timmar långa sessioner för en publik som mestadels satt på golvet. Det repetitiva och transliknande uttrycket låg naturligtvis i tiden. Trots att detta är femtio år sedan, har Glass förblivit trogen sin stil. Vi känner igen de kompositoriska verktygen, och upphovsmannens fingeravtryck är tydligt. På det sättet kan han liknas vid Vivaldi. Något förenklat har det sagts att ”Vivaldi har skrivit samma konsert 400 gånger”. Vi skulle kunna påstå samma sak om Philip Glass. Men parallellen med Vivaldi skulle kunna dras längre: precis som sin barockföregångare använder sig Glass återkommande av kontrasten mellan motoriskt-rytmiska och lyriskt-melodiska partier.

Radikal tradition
Einstein on the Beach kom att blir den första i en trilogi ”porträttoperor”, där Glass ville skildra män som förändrat världen. 1979 skrevs Satyagraha och några år därpå följde Akhnaten om farao Akhenaton. Efter framgången med Einstein ville inte Glass upprepa sig. Han sökte sig till en annan klangvärld. ”Jag ville hitta ett sätt att radikalisera musiken igen, och ibland innebär det att göra något som folk redan känner till”, har Glass förklarat. Där ekar en av verserna ur Bhagavad Gita som finns i librettot till Satyagraha. Där talas det om att sträva efter att likställa ”njutning och plåga, vinst och förlust, seger och nederlag”. Kanske Philip Glass har lyckats likställa förnyelse och tradition.

Magnus Lindman, dramaturg


package-icon Ingår i

Hitta hit

Ta snabbaste vägen hit med hjälp av västtrafik

Vägbeskrivning

Vi finns på Stora Teatern!


Festivalen produceras av Stora Teatern som också visar en stor del av programmet.

Besök Stora Teaterns hemsida

Uppdatera din webbläsare

Den webbläsare som du använder är föråldrad Uppdatera din browser

Visa sidan ändå