Göteborgs dans- och teaterfestival

Fler speltillfällen

Köp

Priser

Du kan ej välja pris här. Det gör du i biljettsystemet efter att ha klickat på köpknappen.

Köp

Varukorg


Din varukorg innehåller

Totalsumma

Fortsätt till kassan

Porträtt: Farnaz Arbabi

“...Berättelsen är viktig för mig och den finns inte bara i texten, den finns i hela uppsättningen, i ljuset, scenografin, rörelsen, det konstnärliga uttrycket. Det måste kännas angeläget, det måste nå ut. “

Foto: Jenny Baumgartner

Egna pjäser, bearbetningar av romaner och dikter, nyskriven svensk dramatik, opera, klassiker, musikaler, så mycken olikhet och mångsidighet men var finns den röda tråden? Farnaz Arbabi blir inte direkt överraskad av frågan och svaret kommer snabbt:

-Den röda tråden är jag själv och mitt behov av att inte upprepa mig.

Det går att närma sig frågan från ett annat håll, var börjar det, vad kommer först, är det texten?

-Snarare berättelsen. Berättelsen är viktig för mig och den finns inte bara i texten, den finns i hela uppsättningen, i ljuset, scenografin, rörelsen, det konstnärliga uttrycket. Det måste kännas angeläget, det måste nå ut. Därför är den fjärde väggen oftast borta i mina uppsättningar, skådespelarna vänder sig ut mot publiken och drar med den. Det är väl ett arv från Brechts teater, jag vill erkänna att det inte är verklighet utan just teater och bryta illusionen.

I början av sin karriär skrev Farnaz Arbabi sina egna pjäser och satte upp dem, som Brev till en ängel på Angereds teater i Göteborg 2004. Men på senare tid, sedan hon börjat som konstnärlig ledare på Unga Klara, har hon börjat skriva igen, trots att hon säger sig ha dåligt självförtroende som skribent.

-Jag har mer respekt för andras texter än för mina egna. Och jag måste lära mig att inte ändra så mycket i dem under repetitionerna.

-När vet du att det räcker, att det är bra?

-Det är så svårt att säga, men det handlar förstås inte bara om texten utan om helheten. Ljuset är ingenting för sig, inte scenografin, men när allt samverkar då uppstår ett slags flow, en upphöjdhet som känns, både i publiken och på scen. Det handlar så klart om skickligt hantverk, men där finns också något annat, en magi, en närvaro i rummet.

Förändring är kännetecknande för Farnaz men finns det några händelser eller ögonblick i hennes teaterliv som varit särskilt viktiga?

-Om jag ska hitta ett sådant ögonblick var det när jag gick upp till Benny Fredriksson i hans tjänsterum och han gav mig Invasion! av Jonas Hassen Khemiri och sa den ska du göra! Jag hade aldrig läst något liknande: så roligt, så kraftfullt, så nytt och samtidigt så fullt av igenkänning för mig! Jag hade ju arbetat i frigrupper tidigare men Invasion! var min första föreställning på en institutionsteater.

Och Invasion! var Hassen Khemiris första pjäs efter debutromanen Ett öga rött. Jag förstår Farnaz Arbabis förtjusning, pjäsen handlar om ungdomar som inte känner sig hemma på teatern och som vill se något som är angeläget för dem. Den sattes upp på lilla scenen men sedan dess har hon erövrat Dramatens stora scen, som kvinnliga regissörer brukar tacka nej till – ”av självbevarelsedrift, antagligen” – med Cabaret.

Snarare än ögonblick tycks det ha varit olika personer som betytt mycket för Farnaz olika utvecklingssteg i livet. Hon var regiassistent åt Birgitta Englin på Uppsala stadsteater och när hon satte upp sin egen bearbetning av Utvandrarna på Riksteatern var Englin VD där. Stora teaterupplevelser på Unga Klara under uppväxtåren ledde så småningom till samarbeten med Suzanne Osten och Unga Klara.

Även om Farnaz själv inte riktigt vill definiera den röda tråden som löper mellan de olika föreställningar hon gjort under 20 år kan nog hennes trognare publik se ett mönster: en teater som ställer samtiden och politiken på scen – och som vill vara tillgänglig för alla, även de unga och de teaterovana. Så bearbetar hon gärna klassiker hårt, gör rollerna yngre, som i Måsen på Backa Teater, byter genus och ser till att befolkningen i hela dess mångfald syns på scen. Här finns också ett rättvisepatos som genomsyrar hennes uppsättningar – tillgänglighet innebär inte bara att de som inte har så mycket pengar ska kunna gå på teater utan också om själva det konstnärliga uttrycket.

-Steget från vuxenteater till teater för barn och unga har inte varit så långt för mig, jag har alltid velat bredda och nå ut även till en teaterovan publik. När jag läser ett pjäsmanus hör jag genast ljud; andra kan se ljus men jag hör toner och musik och röster som debatterar och diskuterar med varandra. Jag arbetar också mycket med rytm och musikalitet i mina uppsättningar, musiken är ett känslomässigt spår som förstärker undertexten.

Nyligen har Farnaz Arbabi varit i Düsseldorf och satt upp Don Giovanni, en bearbetning av Mozarts Opera av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Språket var inget problem, Farnaz pratade engelska och skådespelarna tyska, men hon tycker om när skådespelarna lägger sig i regin, kommer med egna idéer och förslag. Den tyska teatertraditionen ser helt annorlunda ut, dramaturgerna har stor makt, även över regin, och skådespelarna följer snällt anvisningarna.  Apropå tradition, vilka förebilder har hon haft? Svaret är inte helt väntat: dansaren och koreografen Pina Bausch.

-Det finns en sådan stark berättelse i det Pina Bausch gör, utan ord. En desperation som ligger nära den där angelägenheten jag vill komma åt. Och Thorsten Flincks föreställningar betydde mycket för mig, där fanns också den där desperationen.

-Din egen drivkraft är väl kanske inte desperation, men vad är den?

-Hade du frågat mig för tio år sedan att jag drivs av en vilja att förändra världen. Och någonstans tror jag fortfarande på att det händer något i det där rummet när människor möts, mellan publiken och skådespelarna. Det finns ju undersökningar som visar att publikens hjärtslag anpassar sig till skådespelarnas. Teater kan skapa förändring, även om det kanske är en väl romantisk tanke. Men idag skulle jag säga att jag även drivs av något som är mer personligt, jag vill nå ut till andra men jag vill också utvecklas själv, därför hoppar jag mellan genrer och prövar nytt.

Och nästa projekt är Sofokles 2500 år gamla tragedi Antigone för 8-9 åringar på Unga Klara och sedan i Berlin i en version för högstadieelever på Theater an der Parkaue, som en gång var DDR:s scen för barn och unga. Antigone! Om Hamlet är killarnas önskedröm måste Antigone, den unga kvinnan som står emot makten och går i döden för att få begrava sin bror,  vara överrik på möjligheter för en kvinnlig regissör som Farnaz Arbabi – och något att se fram emot för alla åldrar.

Uppdatera din webbläsare

Den webbläsare som du använder är föråldrad Uppdatera din browser

Visa sidan ändå