Porträtt: Kenneth Kvarnström

Kenneth Kvarnström funderar ett tag innan han fortsätter:

-Just nu ska jag programsätta dansfestivalen i Kuopio, då försöker jag bedöma kvalitet ur publikens perspektiv, i det här fallet handlar det om att göra en ”bra” vecka. När jag var teaterchef för Dansens hus i Stockholm skulle vi göra ett ”bra” år. Det är fortfarande publikens upplevelse jag då tänker på. Jag har lärt mig att inte skriva den på näsan.

När Kenneth Kvarnström arbetar som koreograf är svaret på frågan om vad som är bra ett annat, då kan allt förefalla dåligt i början. Då handlar kvalitet ofta om att reducera, fila och skala bort. Undertext, det som döljer sig under replikerna, det man menar fast man säger något annat, är centralt inom talteatern, men finns också i dansen, även om det där handlar om rörelser, inte om ord.

-När det är som bäst har vi skalat bort så mycket att undertexten försvinner.

-Vart? In i rörelsen så att form och innehåll blir ett?

-Ja, man hoppas ju på det, men jag tror nog vi går mest på intuition, både koreografen och dansaren. Det finns en viktig skillnad mellan de två: koreografen Kenneth vill framåt, vill producera rörelse, dansaren Kenneth tänker bakåt, måste minnas rörelsen och nöta in den. Det skapar svårigheter som också är spännande. Men för att det ska bli bra måste man arbeta med så bra människor som möjligt.

Kenneth Kvarnström startade sitt första danskompani 1987, han har varit aktiv som dansare, koreograf och chef i snart 40 år, vad är det som driver honom?

-Jag var arg!

Han skulle utbilda sig till showdansare men trivdes inte med det, han blev utslängd från vårproduktionerna, hoppade av utbildningen och startade ett eget kompani sedan han hade kommit i kontakt med Per Jonsson och Margareta Åsberg på Moderna dansteatern och insåg att man kunde dansa på det viset också. Jonsson använde samtida musik av Sven David Sandström, medan Kvarnström använde rockmusiker som Thåström i sina egna föreställningar och utvecklade ett våldsamt rörelseuttryck. Danskritikern Margareta Sörenson kallade honom ”dansens dynamitard”! Bland annat visade Kvarnströms Nesté, med musik av just Thåström i festivalen 1994.

-Det var då, det! Men det är örat som bestämmer vad du ser, örat är starkare än ögat. Om musiken är tung rockmusik ser du våld, men om den är stillsam kan samma rörelse uppfattas som något helt annat.

Att komma ur showdansens klor och börja med den samtida danskonsten var ett första avgörande ögonblick i Kenneth Kvarnströms utveckling. Det andra var när han blev chef för första gången. Han hade under en kort tid i början av 1990-talet ansvar för koreografiutbildningen vid Teaterhögskolan i Helsingfors och var sedan chef för Helsingfors Stadsteaters danskompani, chef för en hel institution blev han 2004, på Dansens hus i Stockholm. Han har sedan dess gått mellan institutioner och frilanstillvaro men det har blivit allt svårare att överleva som frilans: kulturpolitiken – eller bristen på den –  kan fortfarande väcka ilska hos honom:

-Dansen har till skillnad från andra konstarter nästan inga ickeutövare som jobbar för fältet, det finns väldigt få stöttande strukturer för dansen.

Det tredje ögonblicket är svårare att tidfästa, det handlar om rörelsemönster och hur de förändras. Tretalet var länge viktigt för honom, tre dansare och rörelser i tre sekvenser som upprepas men fortsätter på olika sätt. Det skapar helt andra svårigheter för dansarna i unison dans än när två dansar med varandra, det är lätt att vända sig åt fel håll i övergångarna.

-Men hur länge kan man hålla på att ställa tre dansare på scen utan att publiken börjar tänka triangel? Nu blandar jag gärna konstarter, det blir andra intressanta fel då. När jag och konstnären Jesper Waldersten gjorde  ”Det var inte jag. Igen” 2017 – han målade på glas bakom en ram och tre (!) dansare rörde sig framför ramen – tyckte vi ofta tvärtom. När han tyckte det gått dåligt var jag mer än nöjd. Det var i mötet mellan de professionella dansarna och konstnären som något hände i själva avvikelserna från mönstret.

Förra året samarbetade Kenneth Kvarnström med sångerskan Ane Brun och danskompaniet på GöteborgsOperan och i år sågs kan i ett mindre sammanhang på Orionteatern i Stockholm, med lutspelaren Jonas Nordberg. Andra konstarter alltså, men hur förhåller han sig till traditionen vilka förebilder har han haft?

-Jag hade tidigt förbilder bland finska dansare, men jag kom från teatern och hade inget förhållande till en tradition, det har jag skaffat mig i efterhand. Och med åren har jag fått förebilder utanför dansen, jag följer en bildkonstnär som Anselm Kiefer. Samvaron i studion med Cullbergbaletten var viktig för mig som ung, där fick jag se hur man arbetar som dansare och koreograf, men det är inte alltid likhet som gör förebilden. Jag drömmer om att Ana Laguna och Mats Ek ska dansa i Kuopio i sommar, men han och jag är väldigt olika, han vill berätta med dansen…

-Och du vill uttrycka?

-Just! Det är dynamiken jag vill åt, andningen, hur rörelse fortplantas mellan kroppar, hur kostymen är fortsättning på en rörelse. Ibland har jag satt mask för ansiktet, vi läser ju ansikten och försummar kroppen, men om ansiktet inte går att se måste vi hålla oss till kroppen.

De senaste åren har varje föreställning ”nog” varit den sista, men det kommer ständigt nya uttryck. Våldet har ersatts av något annat, men vad?

-Den våldsamma rörelsen kastar ut, kastar bort från centrum, nu vill jag få tillbaka, hämta hem den rörelsen så att den blir mer cirkulär.

Det är kanske det all utveckling över tid handlar om, att kasta ut, kasta långt bort, för att så småningom hämta hem och se vad det är för förvandling som ägt rum.