Porträtt: Tilde Björfors

-Det var rummet, att allt var möjligt i det där vidgade rummet, att scenkonst kunde ha så stor spännvidd. Men det började nog ännu tidigare, med Den Stora Vreden. Att se den var en helt avgörande händelse i mitt liv.

Den stora vreden var en sex timmars föreställning av Peter Oskarson i det nedlagda Valsverket på Iggesunds bruk. Det var en teater som satte samhällsproblemen på scen, som sökte upp sin publik där den fanns, och som inspirerades av Pekingopera och indisk teater. Tilde Björfors hade gått ett gymnasium med en vid horisont där vetenskap och konst blandades och sågs som likvärdiga kunskapskällor. Med den skolan reste hon till Polen och kom i kontakt med Grotowskis teater. Skolan började samla på biografier, Peter Oskarson var en av dem, och den kontakten ledde vidare till Paris och nycirkus.

-Men först skulle jag spela Cordelia i Peter Oskarsons uppsättning av Kung Lear 1994 på Orionteatern med Keve Hjelm som Lear. Det var, trodde jag då, min dröm att få spela sådan teater. Jag lärde mig också enormt mycket av skillnaden mellan de två, Peter som utgår från rytm, kropp och form, och Keve som utgick från texten som vi läste och läste. Men jag ville göra teater som får unga människor att förändra sina liv och den hittade jag i Paris och nycirkusen.

Det var den öppna scenen som fascinerade, att den rymde allt: föreställning, loger, festen efteråt. Och att det inte handlade om att lära ut trapets för att sedan ha ett nummer, utan om att förena olika traditioner, utforska gränser och överskrida dem, utsätta sig för risker och möjligheter, och att sträva efter att inte längre behöva sträva. I grunden handlar det om att lära ut tillit.

-Och vilken är drivkraften bakom den strävan?

-Jag har sagt det så ofta att det blivit en kliché. Jag drivs av rädsla och det mod den föder. Man måste våga vara i kaos och dela med sig av den erfarenheten. Det går inte att fejka samarbete i cirkus, den som fejkar faller eller får andra att falla. Keve Hjelm sa någon gång när vi repeterade Lear att han under sitt långa teaterliv kanske hade upplevt total närvaro på scen fyra gånger. Cirkus kräver ofta total närvaro.

Så startade hon Cirkus Cirkör 1995, det började med en festival på Orionteatern och fortsatte med olika föreställningar på olika platser.

-Resandet är viktigt. Cirkusen vill komma ut till sin publik, människor som inte brukar gå på teater, en fast scen är inte viktig.

Ute i Europa fanns redan flera nycirkuskompanier och 1990 kom den franska truppen Archaos till Vattenfestivalen i Stockholm. Det var det andra avgörande ögonblicket i Tilde Björfors utveckling. Vad är då bra nycirkus? Det blir en ovanligt lång paus för eftertanke.

-Det finns olika aspekter av kvalitet i cirkus, men jag skulle säga att bra cirkus är det som väcker förundran, och det behöver inte vara det som genast syns, som den tekniska briljansen, utan ett förhållningssätt som öppnar upp till det oförutsedda och existentiella, som får oss att växa. Närvaron av risker, även om de inte är fysiska risker, kan när det är som bäst göra att det mellanmänskliga blir en fysiskt kännbar realitet som vi i publiken delar. En balansakt mellan skratt och död, mellan misslyckande och nya möjligheter. Jag uppskattar också cirkusens ärlighet, att det som sagt inte går att fejka tillit eller samarbete. Och att det inte är så mycket snack i cirkus, att kommunikationen sker på så många andra nivåer.

Att våga misslyckas för att kunna förändras talar Tilde Björfors mycket om och det är också det hon har forskat om inom ramen för olika konstnärliga forskningsprojekt, liksom samarbeten över gränser med cirkus och andra konstarter, men också med andra kunskapsformer som teknik och medicin. Det tredje ögonblicket med avgörande betydelse för hennes utveckling, vilket var det? Inte någon hjärnforskare som man skulle kunna vänta sig med tanke på det starka intresset för forskning.

-Det måste ju vara min sons födelse för 19 år sedan. Men många av mina föreställningar har varit livsavgörande, eftersom jag lägger in så mycket av liv, samhälle och politik i dem. Och ingen föreställning har jag blivit så glad av att se som operan Satyagraha om Ghandis tid i Sydafrika, med musik av Philip Glass som jag regisserade på Folkoperan 2016. Det var i Sydafrika som Ghandi hittade sin väg – Satyagraha betyder sanningens väg – till civilt motstånd som politisk strategi. Och för mig var det ett samarbete som blev en fortsättning på Cirkörs föreställningar.

Tilde Björfors har uppenbarligenen en stark tro på att konsten kan förändra eller i alla fall uppmuntra till förändring och att den bäst tränas i lek. Vilka förebilder har hon då haft?

-När jag var tretton var Leonardo da Vinci och Carola mina idoler, en ganska bra kombination tycker jag.  Jag grät floder över att mina föräldrar inte stöttade mina schlagerambitioner så som Carolas föräldrar stöttade hennes. Senare har jag ju hittat förebilder i Cirkörs ensembler, jag har en förmåga att beundra dem jag arbetar med. Jag vill inte nämna några namn då det finns så många kvinnor genom historien som gått före mig och som gjort att jag trodde på något så oerhört som att starta en cirkus när jag var 24.

Sedan årsskiftet är Tilde Björfors inte längre cirkusdirektör, hur känns det?

-Jag vill ju fortfarande växa och förändras så det är skönt att sluta, en befrielse men också en stor sorg.

De sista musikerna och artisterna från repetitionen kommer in och tar farväl, de ska ses om några veckor igen, och varken de eller Tilde Björfors ser ett dugg sorgsna ut.